Fars dag = Hemlängtansdag
Idag är det fars dag. Det är femte gången jag inte firat fars dag med min familj. Ja, jag har hemlängtan. Alla farsdagar, morsdagar, familjemedlemsfödelsedagar och händelser av både positiva och negativa orsaker som jag missat får mig att önska att jag bodde närmare hemma, närmare min familj. Återigen ställer jag frågan; "hur många till av dom ska jag missa?" Hur många till av mina födelsedagar ska passera där jag får en riktig kram av mamma, pappa och mina syskon och inte bara ett telefonsamtal? Egentligen ska jag inte klaga. Jag menar, senaste åren har jag insett hur bra jag har haft det under hela min uppväxt och hur lyckligt lottad och välsignad jag är att ha just den familj jag har. Men ja, även om jag inte borde så blir jag avis på andra när jag läser om vad de gjort/ska göra tillsammans med sin pappa och sina familjer idag på facebook, msn, varssomhelst. Pratade med pappa på telefon en stund tidigare, men det kändes så.. otillräckligt på något sätt. Jag vill ge pappa en kram idag, sitta hemma vid köksbordet och fika tillsammans med han och mamma, mina syskon och deras respektive som med all förmodan gjort just det idag. Hade velat besöka farfars grav idag också, det slog mig just att jag inte ens har sett hans gravsten. Jag vet inte ens vars han är begravd. Det här är ingen bra dag.
