Pyttelin

Några dagar sent kanske men fick för mig att skriva några rader om nyårsaftonens bravader iallafall. Dagen började som tidigare nämnt med att jag, Certain Someone, mamma och pappa åkte till sjukhuset där min syster och svåger befann sig med sina nyfödda barn. Bilfärden dit kändes mycket längre än den gör i vanliga fall och jag antar att det finns en rätt självklar förklaring till det hela.

Känslan som infann sig när jag fick se mina syskonbarn för första gången är svår att beskriva. Förundran är nog ordet som kommer närmast tror jag. Dom var så fina, så söta och så små! Vi som var där på besök turades om att hålla de små och en timme försvann illa kvickt! Men jag är så glad att jag hann få träffa dom innan det var dags att åka tillbaka hit till Östersund.

Väl hemma var det dags att börja förbereda för kvällen. Skrutt och hennes kille skulle komma till P-town och till den lilla byn där mina föräldrar bor för att fira nyår med oss. Kvällen blev riktigt lyckad om du frågar mig, god mat, gott sällskap, ett roligt sällskapsspel och allmänt skön stämning. Till tolvslaget hade jag och Certain Someone skaffat sånna där lycktor man skickar upp i luften istället för fyrverkerier. Riktigt fint och stämningsfullt att se dom segla iväg på natthimlen. Just ja, vi drack lite bubbel också :)

De sista dagarna av 2010 var mycket glädjefyllda då en stor sak hände i min familj. Min syster och hennes man fick nämligen åka in till BB på morgonen den 27 december och strax innan midnatt hade en pojke och en flicka kommit till världen. Axel och Lea ska dom heta och dom är de allra finaste barn jag någonsin sett i hela mitt liv :)
Det kändes rätt stort ändå att veta att jag är moster till dessa små knyten, men det hela blev verkligt första gången jag fick hålla dem, det vill säga på nyårsaftonens eftermiddag. Helt sanslöst små var dom! Att en person kan vara så liten, det hade jag aldrig förstått.

Kan inte direkt påstå att det är speciellt juligt här hemma just nu, men det beror mycket på att vi nyss fått nya tapeter i sovrummet och att målaren nu jobbar på att byta tapeter i vardagsrummet. Med andra ord har vi varit tvungna att flytta om en hel del saker och ta bort de få dekroationer som vi hade här hemma. Men det gör inget tycker jag, det är så värt att äntligen få bort de fula tapeter som var här innan. Sovrummet har nu blåa väggar, tycker inte att det gör något att ha det LITE mörkare inne i sovrummet, även om det inte får bli FÖR mörkt. Lagom är bäst heter det väl?

På julklappsfronten har jag kommit en bit på väg, är inte helt klar ännu, men det tar sig. Kanske hinner skaffa de sista uppe i p-town när vi kommit dit. Jag har en känsla av att min käre far vill ha hjälp att hitta klappar i sista minuten i år igen. Av någon anledning brukar det bli så.

Börjar tro att vi har kinkiga grannar för övrigt. Vi fick ett rekomenderat brev för någon dag sedan angående en störning som ägt rum den 27 november. Den helgen var jag och Certain Someone i P-town för min pappas 60-årsdag, så jag var inte här personligen, men har ingen anledning att tro att vår inneboende, Certain Someones syster ljuger för oss när hon berättat vad som hände. Ja, polisen var här, liksom ambulansen. Det var de som förde liv i trapphuset då de skulle tala med diverse personer och det var även polisen som ställde upp ytterporten med en sop för att släppa in ambulanspersonalen. Detta av den enkla anledningen att det var en tjej som bröt ihop totalt och försökte hoppa från balkongen. Anledningen bakom det behöver jag inte skriva här. Det jag stör mig på är att grannarna kanske borde lägga ihop 1+1 när både polis och ambulans kommer hit och förstå att det är en nödsituation som inträffat och inte bara en "stökig" fest som det stod i brevet vi fick. Lyckligtvis förstod hon som jobbar på hyresvärdskontoret det hela när jag åkte dit och förklarade situationen som inträffat, tack och lov. Men frågan är nu om man vågar bjuda hem folk en lördagkväll utan att åka på fler klagomål nu när "nollan" är spräckt så att säga (även om den inte borde vara det).

En annan sak som irriterar mig just nu är hur otacksamma andra människor kan vara. Eller kanske kallas det nonchalans? Oavsett, om man erbjuder en annan person ett boende utan egen vinning då denna inte har någon inkomst alls och inte kan betala hyra, bara för att man är för snäll för att se denna person hamna på gatan eller något mitt i smällkalla vintern, kan man inte begära att personen i fråga tar sitt ansvar för sina ägodelar samt ett husdjur i gnagarformat? Så är nu inte fallet. Personen i fråga bor inte kvar här hos oss, men alla hennes saker samt hennes råtta är kvar här. Hon vägrar komma upp hit och hämta sakerna och råttan och ber oss istället att ställa ut allt i trapphuset så att hon kan komma och hämta det där. Av ren princip vägrar jag. Vill hon ha sina saker kan hon gott komma upp till lägenheten och hämta dem tycker jag. Jag vet inte varför hon inte vågar komma hit, om hon är rädd att vi ska vara arga eller något. Det är iallafall inte jag. Lite besviken är jag, med rätta, men inte arg. Det är inte värt att bli arg för en sån sak. Det jag undrar över är vad som är problemet?

På torsdag åker jag, Certain Someone och våra två fyrbenta vänner norrut för att hälsa på min familj och fira min pappas 60-årsdag. Jag längtar massor! Måste dock ta och skriva en lista eller nått på vad vi måste ha med, inte för att det blir någon större packning, men det är ju vissa saker som är bra att ha med sig när man ska åka bil långt på vintern. Varma kläder till exempel, ifall att man skulle bli stannandes någonstans, och kanske något att äta också.

Helgen på jobbet var lite besvärligare än andra helger, inte den värsta någonsin kanske, men ändå mycket att göra. Krävande gäster också som ville ha det ena och det andra, eller som hade tusen frågor om något. Visst, det är därför jag är där, för att hjälpa gästerna, men ibland blir det lite mycket på en och samma gång.

På söndagen var det ett större sällskap som skulle anlända med gäster från lite olika delar av planeten. Det är ofta lite roligare med utländska gäster tycker jag, det blir ofta lite anorlunda då jämfört med hur det är i vanliga fall, och omväxling förnöjer, eller hur var det där? Några av dessa gäster var dock sånna människor som gör det roligt att jobba på ett hotell, sånna man kan skämta med och snacka med om massa annat som egentligen inte har med ens jobb att göra. Varje gång det kommer sånna gäster känns det så mycket enklare att jobba på något sätt, det spelar ingen roll hur mycket det är att göra i slutändan. Jag tycker om serviceyrket, det vet jag att jag gör, men ibland behöver jag en påminnelse om varför :)

Började min dag med att prata med min moster på telefon angående hur vår lurviga vän brukade få sin päls trimmad. Nu när snön verkar ha bestämt sig för att stanna så skulle ju hans långa päls förvandla honom mer eller mindre till en snöboll när den var så lång, så det var dags att klippa den lilla saken. Fick veta ungefär hur kort de hade klippt honom förut, så jag skred till verket. Hade aldrig friserat något levande i hela mitt liv så slutresultatet blev lite sådär, men snön kommer åtminstone inte att fastna helt och hållet  nu längre. Dock kommer jag aldrig att frisera en eventuell framtida utställningshund som måste trimmas, då det spelar lite mera roll hur de ser ut. Den lurviga vännen är åtminstone fortfarande söt :)

Tog en långpromenad till badhuset med en god vän efter att friseringen var klar. Tog ca 30 minuter att gå, och på det så simmade vi en halv kilometer och sprang i massa trappor för att komma upp till rutchkanorna, så jag kan lätt säga att dagens motion är avklarad.

Vet fortfarande inte hur jag ska hantera det problem jag skrev om igår. Har fått höra saker idag som jag inte visste, och jag är rädd att det hela är ännu värre än jag trott. Hade en breakdown på grund av det igårkväll, blir det inte någon förbättring snart kommer det att tära sönder mer än ett liv är jag rädd. Oron går inte att komma ifrån.

Det finns något i mitt liv just nu som jag skulle påstå är ett av de största någonsin jag varit med om och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att det ska försvinna. Egentligen är det inte "mitt" problem om man skulle hårddra saken, men det finns hos någon som är mig mycket mycket nära. Maktlösheten jag känner inför problemet tär på mig något oerhört och det blir inte bättre av att jag försökt med allt jag kan komma på utan något som helst resultat, om man inte räknar med löften som inte uppfylls. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit lovad förbättring från personen och för varje nytt löfte fylls jag med ett hopp som säger "kanske nådde jag fram på riktigt den här gången" men timmar eller dagar senare får jag nya bevis på att så inte var fallet. Inget jag säger eller gör verkar ta skruv. Inte hårda ord, inte mjuka. Inte skam inte tårar. Inte en förklaring på hur rädd jag är att problemet kommer att ta livet på personen som för mig är så enormt viktig, viktigare än jag kan föreställa mig. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra för att rädda en person som inte verkar inse vars han är påväg.

Efter en mycket lång helg på hotellet med ett större antal festsugna, medelålders människor är det galet skönt att ha lite ledigt. Större sällskap av människor i den åldern kan verkligen dricka verkar det som. Och de kan även bete sig som om de vore betydligt yngre än deras egentliga ålder.

Annars idag är det inte mycket som har hänt, har tvättat lite, sorterat lite gamla kläder som jag tänkte skänka till röda korsets secondhand affär eller någon annan som kanske vill ha något plagg.

Uppe tidigt idag, dags att jobba frukost på hotellet. Brukar inte gilla måndagmorgnar av olika anledningar, men idag tror jag det blir en bättre måndag än vanligt faktiskt, mest troligt på grund av avsaknaden av en annars normal och enligt min åsikt onödig stressfaktor, så att säga. Jag är också ovanligt pigg för att ha varit vaken sen 05.15 också, DET är mycket ovanligt!

Helgen som var innehöll lite allt möjligt faktiskt. Jobb, ett sent och långt kvällssamtal vars ämne gjorde mig oerhört glad, fest med goda vänner och anorlunda outfits, mera jobb och mys. På det stora hela en mycket bra helg om du frågar mig :)

Lite halvt ironiskt så har saker och ting faktiskt börjat rulla på sen mitt senaste inlägg. En del rätt stora saker har hänt, kan man lugnt säga. Dock är inga detaljer klara ännu, men en sak är säker; Jag har sagt upp mig från hotellet! Det känns bra, men samtidigt lite nervöst. Men det är absolut inget jag ångrar. Blir dock kvar några månader till, skulle tippa till i slutet av januari/februari någon gång, så än så länge blir det inga stora förändringar, men snart så!
*pirr i magen*

Hade inte alls en bra dag igår. När jag var på jobbet kände jag mig mest less på stället och att jag ville därifrån. Noll motivation med andra ord. Har också en tid känt mig som att jag stampar på samma fläck hela tiden och inte kommer någonstans, vilket är extremt frustrerande. Är det inte nu som jag ska jobba som mest, tjäna pengar för att kunna lägga undan till framtiden, eventuella barn och saker som jag vill göra? Inte sitta med en halvtidstjänst och vända på varenda krona varje månad för att lönen aldrig vill räcka till även om jag sällan unnar mig något extra? Ja, tanken har gjort mig halvt galen om jag ska vara ärlig. Har också en gammal lärares ord klingande i huvudet, som hon sa till mina föräldrar en gång; "Elin kommer att gå långt". Jag vet att hon menade väl och att hon trodde på mig, och jag antar att hon fortfarande gör det. Dock har just den frasen stressat mig något oerhört den senaste tiden, jag kommer ju ingenvart har det känts som. Just av den anledningen var jag nere igår. Det blev bättre när det var dags att stänga hotellet och gå hem, och när jag väl satt i soffan i vårt ännu inte helt organiserade vardagsrum kände jag mig rätt ok ändå. Men tankarna fanns fortfarande kvar. Ville inte lägga min börda på Certain Someone som var trött efter dagen på jobbet och som redan hade gått och lagt sig, ville inte tänka på det mer alls egentligen. Pratade med en vän från andra sidan av atlanten på msn medans jag varvade ner efter dagen som varit, och av någon anledning kom vi in på just det ämnet. När jag sa att jag inte kommit någonstans alls tyckte han att jag hade fel, och räknade upp allt jag har och har åstadkommit i mitt liv. Insåg snabbt att han hade rätt. Tur att någon har huvudet på skaft när jag mest vill ömka mig själv utan egentlig anledning. Tack och lov för det!

Men jag vill fortfarande ha ett nytt jobb.

Nu var det längesen igen. Men jag ser det som något bra om jag ska vara helt ärlig.

Sommaren i sig har varit helt ok. Hade kanske kunnat önska bättre väder, men å andra sidan har jag jobbat mest hela sommaren så det hade inte spelat någon större roll.

Igår fick jag och Certain Someone tillökning i vår lilla familj. Ännu en fyrbent vän, som av en mindre rolig anledning inte kunde bo kvar hemma hos min moster och morbror. Deras ena barnbarn har nämligen blivit väldigt allergisk mot hundar, så illa att han ibland måste åka in på akuten när han får de värsta allergiattackerna. Tycker väldigt synd om dem som inte kan behålla sin lilla vän, vet ju hur hemskt det kan vara när dom lämnar ens liv. Kände också att vi inte kunde låta den lilla somna in, då han har större delen av sitt liv framför sig.

En sak som jag tänkt på rätt länge och inte riktigt får någon rätsida på, är folk som jag tappat kontakten med. För det första frågar jag mig varför det blivit så, andra frågan är varför det är så pass ofta som det har hänt.

En kanske rätt logisk förklaring är att jag flyttade iväg rätt långt ifrån min barndomskommun, och många andra som jag umgicks med förr i världen hamnade på andra ställen än jag. Men ändå. Hur kommer det sig då att när jag träffar en god vän som jag inte sett på mer än fem år känns det som att ingen tid gått nästan? Sen att man byter bekantskapskrets eller "växer ifrån" vissa gamla kompisar när man lämnar tonåren och helt plötsligt har en massa annat att göra kan jag också förstå. Men bara delvis. Hur kommer det sig att bara för att man flyttar långt bort och börjar jobba istället för att plugga slutar man att höra av vissa vänner? Helt ärligt är jag förvånad att jag tappade kontakten med vissa personer som jag umgicks flitigt med under gymnasietiden. Trodde aldrig att "mitt" gamla kompisgäng skulle splittras så som det har gjort. Tanken "att riktiga vänner håller man kontakten med oavsett om man bodde på varsin ände av världen" klingar i mitt huvud. Kanske är naiv, men samtidigt vill jag inte tänka på någon av dem som något annat än riktigt goda vänner, även om vi tappat kontakten helt. Vad hände egentligen?

Bestämde mig för att ta saken i egna händer förra våren. Skulle åka hem till P-town och chansade helt sonika på att en tjej ur gamla gänget fortfarande hade samma telefonnummer. Det hade hon. Föreslog en fika någon dag, för att ta igen förlorad tid, hon sa ja och lovade att ringa när det var närmare dit. Har jag hört av henne sen? Nope.

Det är sånna saker som får mig att fundera på om det är något jag gjort fel. Det är nämligen inte första gången det händer något liknande. Å andra sidan, om jag skulle stöta ihop med någon av dem på stan eller någon annanstans så är jag rätt säker på att det skulle bli glada miner i deras ansikten. Förstår inte alls.

Egentligen ska jag inte klaga. Jag har mina guldkorn till vänner, nära och kära som jag aldrig någonsin tänker släppa greppet om (vissa bor inte ens i samma land som jag), men jag kan faktiskt inte låta bli att sörja över alla förlorade kontakter, för tanken på att orsaken bakom förlusten kan vara mitt fel är oerhört smärtsam. Kunde jag gjort något anorlunda?

Första dagen av min enda semestervecka i sommar idag. Som att jag har längtat. Förra veckan var nog årets jobbigaste på hotellet, med massa fulla människor varje kväll. Äntligen är den över och jag har "flytt" norrut till mamma och pappa för några dagar tillsammans med den Fyrbente vännen. Tyvärr kunde inte Certain Someone följa med också, då han var tvungen att jobba, men det är inte mycket att göra åt den saken.

Resan hit gick bra, hade sällskap i bilen upp till U-town av en av Certain Someones kompisar, men de sista 23 milen var det bara jag och den Fyrbenta vännen. Men det gick bra ändå. Blir intressant att se hur det kommer att gå att köra hela vägen tillbaka till östersund helt själv i slutet av veckan..

Började dagen med jobb, hotellstäd stod på mitt schema. Hade haft världens mest skumma dröm och kände mig inte alls utvilad när väckarklockan ringde. Nåja. På jobbet flöt det på rätt bra, trots en hel del att göra, skönt. Galet mycket folk ute på min väg hem, det märks att det är festival i stan.

Ett par timmar efter att jag kommit hem åkte jag och hämtade Certain Someones syster ute i Lillsjöhögen. Hade aldrig varit där förr, men det gick bra att hitta ändå, om man bortser från mina problem med att skilja på höger och vänster. Certain Someone sa en gång att han skulle sätta klistermärken med "höger" och "vänster" på ratten åt mig, men jag protesterade då. Börjar dock tro att det kan vara en bra idé när allt kommer omkring.

Blev bjuden på Eastern Palace av Certain Someoes syster som tack för hämtningen, det var gott som vanligt och efter det åkte vi hem till deras mamma för att låna hem ett Nintendo Wii med tillhörande Balanceboard. Som att jag ska börja köra Wii Fit nu! :)

Efter att Skrutt hade åkt hem åkte jag, Certain Someone, Svärfar och Den fyrbenta vännen upp till stugan i mitten av ingenstans för att fly från världen några dagar. Värdet hade kunnat varit bättre och myggorna mindre blodtörstiga, men på det stora hela var det en mycket välbehövelig paus från verkligheten för min del. Vi spenderade dagarna med ett 60-årskalas i en annan stuga mitt ute i ingenstans (vägen vi tog dit gick via Norge på väldigt smala vägar, och det var den närmaste vägen). Spenderade natten i en gammal barack med de skönaste våningssängar jag någonsin sovit i och en mycket effektiv gammaldags järnspis som elden sprakade mysigt i.

De övriga dagarna spenderades till stor del på sjön i den lilla båten. Fick min första Röding som jag någonsin fångat själv. Den blev en mycket god middag. Totalt fick vi upp 12st fiskar, några rökte vi och resten ligger i frysen här hemma nu. Försöker komma på ett bra sätt att skicka upp någon fisk till mor och far utan att de hinner tina upp innan de är framme. I annat fall får de vänta tills vi kommer norrut igen.

I morse åkte vi hem igen, njöt av att få tvätta bort allt myggmedel och annat smuts man drar åt sig under några dagar i skogen, njöt av att slippa få en massa myggbett på diverse ställen så fort man går på dass och återigen ha täckning på mobilen. Missförstå mig inte, jag klagar inte alls på att leva utan moderna bekvämligheter några dagar, men när man kommer hem igen inser man hur bekvämt man faktiskt har det. Det finns många som lever som vi  här i västvärlden skulle kalla "vardagsflykt" eller "campingtur" varje dag av sitt liv. Människor som får bära vatten från en källa eller brunn varje dag, samla regnvatten att diska och tvätta sig i, elda med ved för att jaga bort fukt, kyla och ohyra och värma mat, i bästa fall i/på en gammaldags järnspis.  Varje dag. Vi har det faktiskt sjukt bra här i de så kallade I-länderna. Ännu en anledning att sluta klaga så mycket.