Trötter
Sitter på jobbet och väntar på mina frukostgäster. Nästan en timma in i frukostserveringen och två personer har varit och ätit än så länge. Segt med andra ord. På grund av att det liksom inte finns så mycket att göra innan någon gäst har checkat ut så har jag liksom inte kommit igång idag än. Sitter här i receptionen och har allmänt trist och skulle vilja sova någon timme till. Varför kan man aldrig veta sånthär i förväg? Visst, jag får betalt för att sitta här, men det känns ändå en smula meningslöst när det inte är några gäster i frukostmatsalen. Ok, nu ska jag sluta klaga, det kunde ju varit värre, eller hur?
Saknaden blir allt jobbigare och tyngre att bära. Men, som jag sagt tidigare, så har jag det hellre såhär än att inte ha min Certain Someone i mitt liv överhuvudtaget, nu när jag vet att han finns. Två veckor känns oändligt långt just nu.
