Pyttelin

Hade ett samtal med en gäst för en stund sen om hur man hinner olika mycket beroende på vilken tid på dygnet det är. Till exempel att det oftast känns som att man hinner mer på förmiddagen än på eftermiddagen, trots att det är lika många timmar på dessa. Att fyra timmar på förmiddagen känns längre än fyra timmar på eftermiddagen. Egentligen så borde det ju inte spela någon roll. En timma är ju liksom alltid lika lång, även om det är morgon eller kväll. Själv har jag dock råkat ut för den känslan flera gånger, fast nästan lite åt andra hållet. De dagar som jag jobbar frukost känns det alltid som att jag har så mycket tid kvar av dagen när jag går från jobbet medans de dagar som jag jobbar kväll och har jag knappt någon tid alls att göra något innan jag börjar. Sen att det inte finns mycket tid kvar efter ett kvällspass är väl rätt uppenbart? Tanken slog mig att det kanske ligger mer bakom än bara psykologi. Människan har så länge man kan minnas mestadels jobbat medans solen varit framme. Upp vid soluppgången och göra sig klar för natten vid solnedgången. Har vi mentala "spärrar" som hindrar oss att vara lika effektiva efter skymningen? Eller har det helt enkelt med att göra att man känner sig pressad tidsmässigt när man har en tid att passa på eftermiddagen och därför har svårt att låta bli att känna tidspress när man inte har resten av dagen fri och på så sätt hämmas i det man har tänkt göra?