Förlorade kontakter
En sak som jag tänkt på rätt länge och inte riktigt får någon rätsida på, är folk som jag tappat kontakten med. För det första frågar jag mig varför det blivit så, andra frågan är varför det är så pass ofta som det har hänt.
En kanske rätt logisk förklaring är att jag flyttade iväg rätt långt ifrån min barndomskommun, och många andra som jag umgicks med förr i världen hamnade på andra ställen än jag. Men ändå. Hur kommer det sig då att när jag träffar en god vän som jag inte sett på mer än fem år känns det som att ingen tid gått nästan? Sen att man byter bekantskapskrets eller "växer ifrån" vissa gamla kompisar när man lämnar tonåren och helt plötsligt har en massa annat att göra kan jag också förstå. Men bara delvis. Hur kommer det sig att bara för att man flyttar långt bort och börjar jobba istället för att plugga slutar man att höra av vissa vänner? Helt ärligt är jag förvånad att jag tappade kontakten med vissa personer som jag umgicks flitigt med under gymnasietiden. Trodde aldrig att "mitt" gamla kompisgäng skulle splittras så som det har gjort. Tanken "att riktiga vänner håller man kontakten med oavsett om man bodde på varsin ände av världen" klingar i mitt huvud. Kanske är naiv, men samtidigt vill jag inte tänka på någon av dem som något annat än riktigt goda vänner, även om vi tappat kontakten helt. Vad hände egentligen?
Bestämde mig för att ta saken i egna händer förra våren. Skulle åka hem till P-town och chansade helt sonika på att en tjej ur gamla gänget fortfarande hade samma telefonnummer. Det hade hon. Föreslog en fika någon dag, för att ta igen förlorad tid, hon sa ja och lovade att ringa när det var närmare dit. Har jag hört av henne sen? Nope.
Det är sånna saker som får mig att fundera på om det är något jag gjort fel. Det är nämligen inte första gången det händer något liknande. Å andra sidan, om jag skulle stöta ihop med någon av dem på stan eller någon annanstans så är jag rätt säker på att det skulle bli glada miner i deras ansikten. Förstår inte alls.
Egentligen ska jag inte klaga. Jag har mina guldkorn till vänner, nära och kära som jag aldrig någonsin tänker släppa greppet om (vissa bor inte ens i samma land som jag), men jag kan faktiskt inte låta bli att sörja över alla förlorade kontakter, för tanken på att orsaken bakom förlusten kan vara mitt fel är oerhört smärtsam. Kunde jag gjort något anorlunda?
En kanske rätt logisk förklaring är att jag flyttade iväg rätt långt ifrån min barndomskommun, och många andra som jag umgicks med förr i världen hamnade på andra ställen än jag. Men ändå. Hur kommer det sig då att när jag träffar en god vän som jag inte sett på mer än fem år känns det som att ingen tid gått nästan? Sen att man byter bekantskapskrets eller "växer ifrån" vissa gamla kompisar när man lämnar tonåren och helt plötsligt har en massa annat att göra kan jag också förstå. Men bara delvis. Hur kommer det sig att bara för att man flyttar långt bort och börjar jobba istället för att plugga slutar man att höra av vissa vänner? Helt ärligt är jag förvånad att jag tappade kontakten med vissa personer som jag umgicks flitigt med under gymnasietiden. Trodde aldrig att "mitt" gamla kompisgäng skulle splittras så som det har gjort. Tanken "att riktiga vänner håller man kontakten med oavsett om man bodde på varsin ände av världen" klingar i mitt huvud. Kanske är naiv, men samtidigt vill jag inte tänka på någon av dem som något annat än riktigt goda vänner, även om vi tappat kontakten helt. Vad hände egentligen?
Bestämde mig för att ta saken i egna händer förra våren. Skulle åka hem till P-town och chansade helt sonika på att en tjej ur gamla gänget fortfarande hade samma telefonnummer. Det hade hon. Föreslog en fika någon dag, för att ta igen förlorad tid, hon sa ja och lovade att ringa när det var närmare dit. Har jag hört av henne sen? Nope.
Det är sånna saker som får mig att fundera på om det är något jag gjort fel. Det är nämligen inte första gången det händer något liknande. Å andra sidan, om jag skulle stöta ihop med någon av dem på stan eller någon annanstans så är jag rätt säker på att det skulle bli glada miner i deras ansikten. Förstår inte alls.
Egentligen ska jag inte klaga. Jag har mina guldkorn till vänner, nära och kära som jag aldrig någonsin tänker släppa greppet om (vissa bor inte ens i samma land som jag), men jag kan faktiskt inte låta bli att sörja över alla förlorade kontakter, för tanken på att orsaken bakom förlusten kan vara mitt fel är oerhört smärtsam. Kunde jag gjort något anorlunda?
Kommentarer
Trackback
