Pyttelin

Ja, känner att jag börjar bli less på att vara ledig nu. Alla dagar senaste veckan har sett mer eller mindre likadana ut och jag känner mig rastlös. Oroar mig konstant över det ekonomiska just nu också och det börjar tryta på mitt humör. Försöker verkligen hålla humöret uppe för min sambos skull, men det är inte alltid jag lyckas. Ibland känner jag mig som värsta bitchen, även om det inte är meningen. Sen att en viss dag kryper allt närmare gör inte saken bättre. Om en vecka är det ett år sen som farfar somnade in. Det känns helt sjukt att det har gått så lång tid redan. Det är nästan så att jag fortfarande har svårt att förstå att han har gått vidare. Jag har varit med om att släkt och bekanta dött tidigare i mitt liv, men det här är första gången som jag tappat någon som stod mig riktigt nära. Bara jag tänker på det tåras det i ögonen. Ska det alltid vara såhär? Går det någonsin över?