Pyttelin

Idag är det ett år sen som jag fick det värsta meddelandet på mitt mobilsvar som jag någonsin fått. Kom hem sent efter en kvälls arbete, slog på telefonen och fick höra det jag fasat för en tid. Farfar hade somnat in. Min underbara Farfar, som hade varit sjuk så länge hade somnat in i sin säng lungt och stilla. Han fick tid att ta farväl av nära och kära. Pappa var där när han tog sina sista andetag. Fint och värdigt sa han att det var till mig sen. Man kan aldrig förbereda sig för att någon lämnar jordelivet för alltid även om man vet att det kommer att hända snart. För mig var det första gången i mitt vuxna liv som någon som betydde något slutade andas. Inte första gången i mitt liv, men första gången sen jag blev så pass stor att jag kunde förstå vad som hänt. Farfar hade lämnat jordelivet. Nu har det gått ett år, men saknaden är inte mindre för det. Fina Farfar, som man alltid kunde gå och hälsa på vilken dag som helst. Som alltid bjöd på karameller, förvandlade vanliga pinnar till visselpipor, byggde en kälke av ett par slalomskidor, odlade massa olika blommor och grönsaker i landet utanför lägenheten och på stugan. Han höll sin bil i prima skick och tyckte nästan det var äckligt att vara för ren om händerna (det vill säga när han tyckte att han inte jobbat på ett tag, trots att han var pensionär). Han hjälpte till att bygga upp mitt favoritställe och många gånger gick jag dit med honom och Farmor, med ryggsäcken packad med varm choklad, falukorv och ballerinakex. Han lärde mig spela "gubben noak" på en gammal tramporgel. Han lärde mig hur man ritar ett hus på ett papper. Hans historier om sin barndom kunde underhålla i timmar.  Han tog hand om Farmor när hon blev sjuk, och han fick lära sig hur man tar hand om ett hushåll långt efter sin pensionsålder, och han klarade det galant. Han var så mycket mer än jag någonsin kunde skriva här. En bra människa, en god människa. Hans motto var "huvudsaken man trivs". Det är så jag lever idag, med hans motto i bakhuvudet. Det har gått ett år sen han slutade andas, och han fattas mig lika mycket än, om än chocken har lindrats, så är saknaden lika stor.